Betyget på femteplatsen i Lag-EM beror på vilka förväntningar vi hade

Sverige blev femma i lag-EM för 16-åringar.
Även om det inte är ett resultat att jubla över har svensktrion svarat för en stark insats under slutspelet i Frankrike.
Eller gjorde de kanske inte det?

Bedömningen av insatsen beror väl kanske främst på vilka förväntningar man haft på Leo Borg, Isac Strömberg och Måns Dahlberg – tre av ett antal mycket starka svenska 03:or.

Borg och Strömberg ligger ett eller ett par steg före de andra i utvecklingen. Men i internationell konkurrens är de ändå inte på nivån att vi ska förvänta oss stordåd från dem – vare sig individuellt eller som nu i lag.

Så här skrev Patrik Blomqvist på FB häromdagen angående värderingen av inhemska framgångar:
” En kille som spelat ute i världen som junior och bland annat mött några av dagens stjärnor sade: Är du bäst i Sverige, har du ”bara” tagit dig till Arlanda. Säger en del om hur tufft det är”.
Det är en klockren beskrivning.

Lika sant är att 03:orna höjer sig långt över de andra svenska årskullarna. Förutom de tre spelarna i lag-EM finns ytterligare tre, fyra killar vars utveckling det blir mycket intressant att följa under de närmaste åren.
Bredden på toppen bland 03:orna gör att det finns möjlighet till spin-off-effekt om någon i gruppen lyckas internationellt.

Ingen i svensk tennis slår skidkommentatorn Anders Blomquist i blågul fanatism

I en tid så svensk herrtennis är inne i av sina svagaste perioder i historien är det lätt att övervärdera framgångar.
Önskan att få fram en toppspelare är så het att insatser förskönas och förstoras.

Sägas ska förstås att ingen i svensk tennis – eller i ”tennismedia” för den delen – är i närheten av skidkommentatorn Anders Blomquist.
Men så gränsar sig hans blågula fanatism också till något annat då han skriker sig hes och får ståpäls när en svensk hasar i mål lååååååångt efter täten.

Blomquist passar bättre som hejaklacksledare än som kommentator.

Även om svenska tennisspelare tack och lov inte haussas på motsvarande sätt har vi sett ett antal exempel på hur det dras för höga växlar på blågula spelares insatser.

Bland annat då Elias Ymer för fyra år sedan kvalade in till samtliga fyra Grand Slam-turneringar.
Det var starkt gjort. ”Felet” var att det framställdes som ett säkert tecken på att Elias inom kort skulle ta en plats på topp-100 . Dit har han ännu inte nått.

Då Elias lillebror Mikael pressade stjärnskottet Alexander Zverev i Stockholm Open höjdes hemmaspelaren till skyarna. Att Ymer inte lyckades med det enda viktiga – att vinna matchen – hade i mångas ögon ingen som helst betydelse.

Detta är bara två i raden av exempel på hur svenska spelares insatser tillmätts för stor betydelse när det gäller vad vi ska ha anledning att förvänta oss av dem.

När dessa förväntningar inte uppfylls slår det tillbaka.
”Händer det aldrig något med bröderna Ymer”? Den frågan får jag ganska ofta av mer allmänt idrottsintresserade vänner som bara på distans följer tennisen.
Elias är 22 år och Mikael 20 – och visst ”händer det något”. Det sker i den takt som de har kapacitet till.

Möjligheten att ta medalj minskade redan i gruppspelet

Bakom bröderna är det tunt. Återväxten på juniorsidan är klen. Det är inget att hymla med. Ändå görs det.

På ett sätt går det att förstå. Arbetsglädjen och motivationen blir ju större om man fokuserar på ljusglimtarna – sådana finns – än på alla de svårigheter och problem som svensk tennis har att brottas med.

Dessa ämnen återkommer jag till framöver för att nu gå tillbaka till början på den här krönikan.
” Sverige blev femma i Lag-EM för 16-åringar”.
Det kunde lika gärna ha stått:
”Sverige fyra från slutet i Lag-EM:s slutspel för 16-åringar”.

Meningarna berättar samma sak men på två helt olika sätt.
Sett ur perspektivet var svensk juniortennis befinner sig i dag är femteplatsen i mina ögon ett bra resultat.

Den knappa förlusten – Sverige var ytterst nära att ha 2-0 efter singlarna – mot tredjeseedade Frankrike följdes av segrar i placeringsmatcherna mot Bulgarien och Tyskland.

”En femteplats med mersmak”, summerar coachen Rickard Billing som ändå tycker det känns lite snöpligt att hans lag inte blandade sig i medaljstriden.

Möjligheten att göra det minskade redan i gruppspelet i Kazan för några veckor sedan. Då tvingades Sverige ställa upp utan magsjuke tvåan Strömberg i gruppfinalen mot Ryssland.
Förlusten då innebar att Sverige inte blev seedat i slutspelet.

Frankrike och Ryssland är enda länder Sverige förlorat mot i lag-EM. I dag tog Ryssland guld efter finalseger mot Frankrike.

Så det är bara att hålla med Billing om att hans lags femteplats har mersmak.
Eller ser jag på saken med blågula ögon?

Skrivet av: Redaktionen - 2019 02 17

Arnesen

Jonas Arnesen, 64 år.
Två gånger utsedd till Sveriges främste tennisjournalist. Har följt svensk och internationell tennis i snart 40 år. Skrev 2005 tillsammans med världstvåan Magnus Norman och frilansjournalisten Patrik Cederlund boken Tennis off the record.