22 svensk tid är de två motpolerna Dimitrov och Medvedev först ut på Arthur Ashe-stadion.

Bulgaren med den eleganta och skolade spelstilen mot ryssens hemmasnickrade och aviga stil.

Han har i år fler segrar – 49 – än någon annan på ATP-touren. Han har tagit två titlar och kom till New York med 14-2 matcher på de tre senaste turneringarna varav två är Masters och en 500-kategori.

Dimitrov har 17 segrar i år, hade en kvartsfinal i säsongspremiären i Brisbane som bästa resultat inför US Open dit han kom med 1-3 i matcher på de tre senaste turneringarna.

På Flushing Meadows har den 78-rankade racketartisten kommit åtminstone en liten på väg tillbaka till nivån som han var på för två år sedan då han tog titeln i ATP-slutspelet i London och var världstrea.

Att Dimitrov efter 0-7 inbördes häromdagen kvartsfinalbesegrade Roger Federer ska ses mot bakgrund av att den 20-faldiga Grand Slam-segraren på grund av ryggproblem var långt ifrån sitt bästa jag.

Det innebär säkert att segern inte blev den enorma boost för självförtroendet som Dimitrov annars skulle ha fått och som han kanske också skulle ha behövt efter den knackiga säsongen.

Hans nerver är, eller har under de senaste åren i alla fall inte varit, i närheten av hans speltekniska styrka.

Gång efter annan har det låst sig för honom i avgörande lägen.

Tvärtom då för Medvedev under de senaste månaderna. Han tycks kunna krångla sig ur de mest pressade situationerna och spelar vid typ 5-5 och 40 lika bekymmerslöst som på poäng av mindre vikt.

I serven har den 198 centimeter långe världsfemman ett starkt vapen. 78 ess på de fem matcherna fram till semifinalen, att jämföra med Dimitrovs 32.

Men visst, precis som i spelet i övrigt blandar och ger Medvedev friskt i serven. Han har slagit 38 dubbelfel (Dimitrov 18) och har tappat serven 15 gånger (haft 44 breakbollar mot sig), jämfört med Dimitrovs 8 (29).

*

Medan den första semifinalen är vidöpppen gäller världstvåan Rafael Nadal som storfavorit i mötet med Matteo Berrettini.

Den 25-rankade italienarens kvartsfinal mot Gael Monfils är en av turneringens mest underhållande. Spelkvaliteten var inte av bästa märke men dramat och svängningarna gav pirr i magen.

Vid 5-3 i och matchboll femte set svarade Berrettini för ett så lamt dubbelfel att han inte kunde annat än att le.
Frånsett nervdallret där visade han större mental styrka än Monfils. Nog för att fransmannen i minspel och kroppsråk såg mer avspänd ut men ett antal dubbelfel där han satsat för fullt på andraserven är svårt att tolka som annat än nervositet.

Jag minns inte om det var Mats Wilander (wow vilken lysande analytiker och expertkommentator han är), Jim Courier eller Alex Corretja som efteråt så pricksäkert sa att Berrettini var den som mest ville vinna matchen medan Monfils mer verkade nöjd bara med att få vara med om dramat (inte ordagrant återgivet).

Berrettini har i år dragit in som en frisk fläkt, på samma sätt som Alexander Zverev gjorde för några år sedan och som bland andra Stefanos Tsitsipas och Karen Khachanov gjort efter honom.

Zverev och Tsitsipas är yngre än den italienska fajtern som definitivt har förutsättningar att inte bara slå sig in utan också etablera sig i den absoluta världstoppen. Inte bara då tack vare det han redan förfogar över – serven och forehand är vapnen framför andra – utan också därför att det finns ganska gott om utrymme för utveckling vad gäller till exempel det offensiva spelet.

Detta har Nadal förbättrat avsevärt. Tänk, han är 34 år, har vunnit allt och är så passionerat förälskad i sporten att han fortfarande lever den 24/7.

För att hans sargade knän ska hålla längre än vad som annars skulle ha varit möjligt går han nu för snabbare avslut än tidigare. Serven och backhand är betydligt vassare.

”Han är den störste fajter tennisen haft. Jag beundrar honom och hans attityd på banan är så nära perfektion man kan komma”, säger Berrettini om spanjoren som är två segrar från sin 19:e Grand Slam-titel och en fjärde i US Open.