I mina ögon handlar det om ett oförsvarligt agerande av girigbukar som med tjocka dollarbuntar för ögonen visar noll respekt för Davis Cup, för tennissporten och för världens alla tennisälskare. Spektaklet som blir verklighet nästa år blir det nämligen av en enda anledning: pengar. Oerhört mycket pengar.

Den relativt nystartade Investmentgruppen Kosmos lovar att skjuta till tre biljoner (!) dollar under en 25-årsperiod. Spelarna får långt bättre betalt än tidigare. ITF:s och de nationella förbundens DC-intäkter blir avsevärt mycket större.
Gott så.

Vid en första tanke är det kanske inte så anmärkningsvärt att 71 procent av de nationella förbunden röstade för det nya formatet.

”Det här är ett positivt steg för sporten och mycket bra för svensk tennis. Det nya Davis Cup-formatet innebär att turneringen får alla förutsättningar att återta sin position inom världstennisen och på sikt få samma uppmärksamhet som Grand Slam-turneringarna”, säger tennisförbundets ordförande Thomas Wallén på förbundets hemsida.

Wallén fortsätter där:
”Våra spelare får spela om betydligt mer prispengar och vi får utökade medel till vår verksamhet –win-win”.

Förbundsordföranden nämner inte ett ord om den kultur, historia och tradition som gjort Davis Cup till en av idrottsvärldens största och mest kända tävlingar. Wallén och jag finns bland de tusentals svenskar som började spela tennis på 1960-talet. Jan Erik Lundqvist och Ulf Schmidt var de stora idolerna. Davis Cup gick utanpå allt annat. Matcherna i Båstad tv-sändes, tennis förvandlades från snobb- till folksport och Janne och Uffe var firade nationalhjältar.

Jag menar inte att nostalgi är viktigare än förändring. Saker inte bara kan förändras utan ska i vissa fall också göra det för att få tillbaka sin attraktionskraft. Att spela vartannat år eller att låta föregående års finalister stå över första omgången är två förslag på förändringar som varit på tal. Att förstöra turneringen till oigenkännlighet är något helt annat. Att behålla namnet för att dra nytta av det fortfarande ändå starka varumärket är magstarkt.

Nya DC är i korthet ett kvalspel i februari och ett finalspel under en vecka i november – med 18 (!) lag. Nästa år avgörs finalspelet veckan efter ATP-finalen i London. Det är ändå inte alls otänkbart att arrangören – genom att hosta upp ett antal extra miljoner dollar – kan få något eller kanske t o m några av de största namnen att ställa upp för att förgylla premiären. Ett fiasko där och turneringens saga skulle kunna vara all redan då.

Den kommer förmodligen leva i ytterligare några år men ändå bli en relativt kortlivad historia eftersom den inte lär attrahera de bästa spelarna. ATP-proffsen kämpade länge för att få ett längre uppehåll mellan säsongerna och fick det för några år sedan. Spelare som redan tryggat sin ekonomi har ingen anledning att plötsligt förlänga sin säsong för att spela en lagturnering som visserligen heter Davis Cup men i praktiken är något helt annat.

Återstår att se vad Kosmos löfte om tre biljoner dollar är värt i slutänden. Det är så hiskeligt mycket pengar att man kanske kan förstå att ITF-styret och en majoritet av de nationella förbunden lät girigheten ta över. Jag har under några dagar försökt förmå ITF att berätta vilka nationer som röstade för respektive mot förslaget. Men förgäves. Uppgiften är hemlig.

Det skulle vara intressant att få veta hur alla turer gått till.
Eller nja, med tanke på vad som under åren hänt i omröstningar om OS eller VM är det kanske lika bra att vi inte vet…