Att Federer nått semifinal utan att ha visat sitt bästa jag i O2-arenan i London är i sig självklart oerhört imponerande. Det är förstås fullt möjligt att Federer under gruppspelet lagt sig på en nivå som räcker för avancemang och som också innebär att han har mycket krafter kvar för att kunna peaka i slutet.

Han starka andra set i den avslutande gruppspelsmatchen mot Kevin Anderson var kanske det första tecknet på detta.
Men just det setet är också det enda där världstrean visat att han kanske har vad som krävs för en sjunde titel i ATP-finalen.

Han inledde med en anmärkningsvärt svag insats mot Kei Nishikori och föll för första gången i raka set i en gruppspelsmatch. 2-0-segern mot Dominic Thiem gav inget kvitto eftersom österrikaren är en motståndare som Federer på snabba underlag besegrar även på sina mindre bra dagar.

Inte heller i första set mot Anderson lyckades Federer riktigt övertyga. Visst var det starkt att bryta den redan semifinalklare sydafrikanens serve två gånger men att den 20-faldige Grand Slam-segraren tappade serven direkt efter sitt första break visade på en sårbarhet Federer inte har då han är som bäst.

I andra set såg vi desto mer av den gamle Federer. Han rörde sig plötsligt betydligt bättre och just rörligheten är ju nyckeln till att hans spel ska fungera optimalt. Det råder ingen tvekan om att Federer i år blivit lite långsammare. Det handlar inte om någon drastisk försämring men ändå tillräcklig för att tajmningen ska saknas oftare än förr.

Jag minns hur Stefan Edberg förklarade saken då han tappade någon tiondel i snabbhet. Innan dess kom han fram i perfekt volleyläge efter serven men plötsligt hann han inte lika långt fram och returerna kom allt oftare vid hans fötter.

Roger Federer gör sin 16:e ATP-final och har alltså vid bara ett tillfälle (2008) fallit bort redan i gruppspelet. Hans senaste titel kom för sju år sedan och efter det har Federer varit upp i tre finaler.

Alexander Zverev var bara fem år då Federer – efter seger mot bland andra Thomas Johansson – gick till semi i sin första ATP-final. Den tyske världsfemman är med i dessa sammanhang för andra året i rad och framme i sin första semi.

I gruppspelet föll han mot världsettan och storfavoriten Novak Djokovic (som ikväll möter Anderson i semi) för att därefter besegra Marin Cilic och John Isner. Zverev servade oerhört bra i mötet med amerikanen. Han satte 75 procent förstaservar och förlorade på dessa bara sju av 48 poäng. 18 ess jämfört med Isners tio understryker att Zverev var numret större även på den enda punkt där amerikanen normalt är bättre än sina motståndare.

Eftermiddagens semifinal kittlar verkligen. Tidernas störste spelare mot killen som är den nya generationens självklare anförare.
Hur mycket spelar skillnaden i rutin in i dag? Är Zverev med framtiden för sig mindre nervös än Federer vars tid är på väg att rinna ut?

Ingen blir väl förvånad om fyrabarnspappan från Basel lyfter sig och plötsligt rör sig som en balettdansör över banan.
Det händer ju fortfarande då och då. Men alltmer sällan.