Jag menar absolut inte att pengar skulle vara viktigare än ära, klubbkänsla och laggemenskap.
Men är samtidigt övertygad om att fler klubbar skulle satsa hårdare på Elitserien om det fanns en prischeck värd namnet. Det skulle höja seriens status.

Varför inte 500 000 till segrande lag och 250 000 till tvåan? Eller 300 000 respektive 150 000 kronor? Arbetet med att hitta en speciell elitseriesponsor underlättas säkert om en del av prispengarna öronmärks för till exempel tennisskolan, integration eller jämställdhetsarbete.

Vi ska ha i minnet att en elitseriesäsong kostar klubben 100 000-350 000 kronor – per lag.
Ett antal klubbar lägger sig på lågbudgetvarianten eftersom de prioriterar annat i sin verksamhet.

För flera lag som förlorat en final på bortaplan skulle det ur ekonomiskt perspektiv ha varit bättre att komma trea i serien. Kostnaden för resor och hotell har överstigit den blygsamma prispengen.

Flertalet stora idrotters högsta serier tillägnas mycket utrymme i media, är en viktig angelägenhet i den egna sporten och uppmärksammas även av de mer allmänt idrottsintresserade.
Inget av detta gäller tennisens Elitserie. Den är inte en stor sak ens i tennis-Sverige.

Det är synd. Elitserien är kul och även om dess status inte är hög håller den minst lika bra sportslig kvalitet som serier i idrotter vi kan läsa om i media och se på tv.

Problemet att tennisens elitserie inte når ut ens i den egna familjen har stötts och blötts i många år men utan att det från centralt håll gjorts några rejäla satsningar för att öka intresset och höja statusen.
Sägas ska att Johanna Jonsson gör ett mycket bra jobb på förbundets hemsida men förhandsartiklarna och matchreferaten där ska ändå sorteras in under det som man kan förvänta sig från ett förbund.

Det är hög tid för klubbar och förbund att agera. Att fortsätta som hittills borde inte få var ett alternativ. Spelare, klubbar, förbund och svensk tennis i stort har allt att vinna på en radikal förändring.
Därför borde alla involverade parter ha intresse av att nu börja planeringen för en ny seriemodell till 2019.

Här några punkter som säkert diskuteras och som det i vissa fall pratats så länge om att de för länge sedan borde ha varit borta från agendan:

• Är det rimligt att klubbar betalar sina spelare för att dessa ska vara med i Elitserien eller ska spelarna med gratis medverkan betala tillbaka vad de under året fått i stöd från klubben?

•Ska det införas en gräns för hur många utländska spelare ett lag får ha? Gynnar det svensk tennis med klubbar som köper in utländska spelare för fem veckors seriespel? Är de utländska förvärven kanske i själva verket viktiga förebilder i en klubb med bra juniorverksamhet men utan juniorer som vid den aktuella tidpunkten håller måttet för Elitserien?

•Ska serien kortas och/eller flyttas i tid? Nu ligger den delvis under en tid då en del spelares karriärer skulle gynnas av om de istället plockade poäng på ITF-touren.

•Borta- och hemmamatcher som nu eller sammandragningar?

•Ska spelare som inte varit med i grundserien få hoppa in i en final? Det fanns inför årets serie förslag på att det inte skulle tillåtas men förslaget vann inte gehör. I förra helgens damfinal kallade Helsingborgs TK in Clara Tauson till finalen mot Fair Play.
Den 15-åriga danskan vann sin singel och segrade i dubbel i par med Johanna Larsson.

Fair Play tog in 270-rankade tysken Daniel Masur i gårdagens final mot Upsala TK. Masur säkrade segern då han vann sin singel och hade innan dess segrat i dubbel i par med Filip Bergevi. Och skulle ett förbud mot att sätta in nya spelare i finalen gälla endast utländska spelare.

Ponera att en klubb har en egen produkt som gått skadad under hela grundserien men blivit i speldugligt skick och skulle vara given i finalen – ska han eller hon då stoppas från spel?

Oavsett åsikt i ovanstående frågor är klubbar och förbund ense om att Elitserien ska bidra till svensk tennis utveckling.
Gör den det i sin nuvarande form?

Jag tycker att media skulle bevaka Elitserien betydligt bättre än vad som sker. Men det är inget svensk tennis kan styra över och svårigheten har inget samband med hur svensk tennis i övrigt står sig på marknaden.

För ett antal år sedan möttes KLTK och Växjö i Kungliga hallen. Världsstjärnorna Thomas Enqvist, Thomas Johansson, Jonas Björkman och Magnus Larsson spelade. Att tidningar, tv, radio och nyhetsbyråer inte var där är en sak.
Men också publiken uteblev. Trots gratis entré var det en lätträknad liten skara där.
Bara några veckor tidigare hade Björkman & Co spelat i samma arena inför välfyllda läktare och åskådarna hade betalat ett antal hundralappar för sina Stockholm Open-biljetter.

Om media överhuvudtaget ska få upp ögonen för Elitserien krävs först och främst att fler i svensk tennis får det.

Om alla klubbar hade lika hög ambitionsnivå som Fair Play TK skulle mycket vara vunnet.
Klubbchefen Janne Immonen och hans kollegor marknadsför sina två lag och serien på ett föredömligt sätt, inte minst då genom det mycket välmatade magasin som skickas ut inför seriestarten.
Malmöklubbens matcher är välbesökta och lokalmedia följer hur det går för Cornelia Lister, Pablo Figueroa och deras lagkompisar.

Gårdagens SM-final i Uppsala mellan Upsala TK och Fair Play hade en härlig inramning. Lika kul som det var där, lika trist har det – sett till åskådarantal och stämning – varit att bevittna några andra av årets elitseriematcher.

Och nej, jag har inte varit på alla ställen och det finns säkert klubbrepresentanter som tycker att också deras klubbar borde ha nämnts som goda exempel i den här krönikan.

Men ett kan vi väl i alla fall vara ense om: att Elitserien i stort ska kännas som en större angelägenhet än vad som är fallet.
Så gör något.
Att år efter år prata om att något måste göras utan att göra något leder ingen vart.
Så gör det nu.