Namnet Davis Cup kommer att finnas kvar men turneringen blir något helt annat. Det är som om en restaurang byter ut rysk kaviar mot Kalles Kaviar men fortfarande kallar det rysk kaviar. Eller som att servera ett massproducerat mousserande vin och låtsas att det är en exklusiv fransk champagne i glasen.

Nästa års DC-final i Madrid blir ett penningstint evenemang som säkert kan komma att bjuda på lite lättsam underhållning utan större prestige. Matcherna kortas från fem till tre set och de 18 lagen delas in i grupper och efter en veckas spel koras segraren.

Men så är inte heller syftet med den nya modellen att ge Davis Cup högre status eller att öka dess sportsliga värde.
Förklaringen till varför nuvarande DC slaktas till oigenkännlighet stavas pengar. Oerhört mycket pengar. Till spelarna, till Internationella tennisförbundet (ITF) och till de nationella förbunden.

71 procent av de nationella förbunden – däribland Sveriges – röstade för nyordningen.
Just med tanke på att många nationella förbund inte lyckats skaffa sig ekonomiska muskler på annat sätt ter sig säkert nya DC som en guldgruva. Avtalet med investmentbolaget Kosmos sträcker sig över 25 år och är värt runt 27 miljarder kronor.

Kanske inte så konstigt att ITF och majoriteten av de nationella förbunden blev så förblindade av siffrorna att de slog sönder kronjuvelen i ITF:s samling.
Men i slutänden riskerar ITF, de nationella förbunden och tennisen i sig att få betala dyrt.
Ingen inbillar sig väl ens att Kosmos kommer hålla avtalet om det efter några år visar sig att sportens största stjärnor inte är villiga att förlänga säsongen med ett veckolångt evenemang där pengar är enda lockbetet.

Nya DC kommer att testas direkt. 2020 startar ATP en lagturnering med 24 nationer. Turneringen spelas i Australien i januari och såväl geografiskt som tidsmässigt ligger den perfekt.

Även om det till skillnad från i Davis Cup kommer att delas ut rankningspoäng får inte heller turneringen i Australien någon sportslig status att tala om. Däremot blir den ett perfekt tillfälle för spelarna att få matchträning inför Australian Open. Lika fel som nya DC ligger i tiden, lika rätt ligger ATP:s nya lagturnering.

Någon som minns Grand Slam Cup?
Ja, säkert men för den som inte gör det: ITF startade turneringen för att konkurrera med ATP:s slutspel. De spelare som gjort bäst resultat i de fyra Grand Slam-turneringarna kvalificerade sig. Lockbetet var en högre prissumma än i någon annan turnering och segraren – Magnus Larsson vann 1994 – kvitterade ut 1.5 miljoner dollar. Efter tio år lades turneringen ner.

Håller nya DC så länge? Jag tror det inte men lägger kanske för stor vikt vid tradition och sportsliga värden.

Att något behövde göras för att lyfta DC är odiskutabelt och många intressanta förslag har lagt fram. Spel vartannat istället för varje år var ett och att låta finalisterna stå över nästa års första omgång var ett annat.
Att stelbenta ITF skulle vara mer generöst med reklamrättigheterna och med det ge de nationella förbunden större möjlighet att tjäna pengar på hemmamatcherna var ett tredje.
Det fanns många fler förslag som alla hade ett syfte: att med små men nödvändiga förändringar rädda den turnering som genom åren kanske betytt mer än någon annan för tennisen.

Men nej, ett löfte om runt 27 miljarder kronor vägde tyngre för beslutsfattarna.

Den första finalen spelades 1900 och i helgen blir det en sprakande avslutning i Lille där gästande Kroatien med världssjuan Marin Cilic och tolfterankade Borna Coric gäller som favoriter på gruset.
Jo, jag vet att man inte ska stirra sig blind på rankning och i synnerhet då inte i Davis Cup där så mycket annat spelar in. Just i DC har vi sett några av historiens största skrällar då annars så mentalt starka världsstjärnor plötsligt inte pallat trycket.
Många spelare har vittnat om hur stor skillnad de upplevt det är att tävla individuellt mot att spela för sitt lag och sitt land. Visst har vi under åren sett ett antal spelare nobba DC då och då vilket skadat turneringen. Men det beror kanske främst på att tennisen är en individuellt sport. Inte skulle väl någon komma på tanken att göra om fotbolls-VM om några av de största stjärnorna saknades?

Frankrike har förresten sina tre bäst rankade spelare – Richard Gasquet (rankad 26), Gael Monfils (29) och Gilles Simon (30) på skadelistan. I sin sista match som kapten överraskade Yannick Noah med att ställa fyran Lucas Pouille (32) åt sidan. Pouille blev stor finalhjälte ifjol då han vann den femte och avgörande matchen mot belgaren Steve Darcis.

Nu blir det coachen Magnus Tidemans tidigare adept Jeremy Chardy som tar hand om förstasingeln. 40-rankade Chardy har 5-10 i matchfacit sedan Wimbledon. Den 31-årige sympatiske fransmannen är i sina bästa stunder mycket sevärd men har ofta svårt att hålla nerverna under kontroll då det drar ihop sig.

Tidigare världsfemman Jo-Wilfried Tsonga har en skadefylld säsong bakom sig. Han har rasat till 259 på listan efter bara sex spelade turneringar.

Fransmännens har en fördel i underlaget. Chardy och Tsonga har under tre veckor tränat på gruset. Så sent som förra veckan spelade Cilic på hardcourt i ATP-slutspelet i London.
Båda lagen har mycket starka dubbelpar i Nicolas Mahut/Pierre Hughes Herbert respektive Ivan Dodig/Mate Pavic.

Man brukar säga att allt kan hända i Davis Cup men det är väl kanske också det enda som talar för att Frankrike ska försvara titeln och få en elfte inteckning i den lika eftertraktade som jättelika bucklan. USA är segerrikast med 32 titlar följt av Australien med 28, Frankrike och Storbritannien på 10 och Sverige med sju titlar.

Ett är i alla fall klart inför helgen: Det kommer att bli en sprakande fest med drygt 26 000 åskådare på läktarna – ett värdigt slut på något av det finaste tennisen haft.