Med start kommande vecka inleder Lindstedt sitt 16:e (!) US Open. Hans beslut att satsa i ytterligare minst en säsong spelar in i valet att avstå hemmamatchen mot Israel.

-Alla som känner mig vet hur otroligt mycket Davis Cup betyder för mig och därför sliter en DC-vecka oerhört på mig. Matchen nu skulle gå ut över det lilla jag har kvar av min karriär, säger han.

Lindstedt DC-debuterade i 2007 års kvartsfinal mot Argentina och är med tolv säsonger i laget en av Sveriges mesta Davis Cup-spelare genom tiderna.
Han skulle vara given i laget mot Israel och det finns ingen som kan fylla luckan efter honom. Inte heller går det att se någon som ska kunna göra det nästa år.

På frågan hur stor möjlighet det är att han kommer tillbaka i laget 2020 funderar Lindstedt en lång stund innan han svarar:
-Just nu är det inget som talar för det.

Ingen som följt ”Robbans” långa karriär tvivlar på att just landslagsspel är det som betytt kanske mer än något annat för honom.
Så är det fortfarande. Därför förvånar först hans svar om framtiden.

Men det visar sig att det ligger mer bakom Lindstedts beslut.
-Den situation som vi nu har mellan förbund och spelare fungerar inte för mig längre, säger han.

Vad är det som inte fungerar?
-Det sportsliga försakas av förbundet och det finns ingen…
Lindstedt bryter mitt i meningen, är tyst en stund och säger sedan:

-Ja, du, det finns mycket att säga om det här men jag vill inte göra det i media. Alla inblandade vet vad det gäller. Här har jag nu bara sagt att det sportsliga försakas och det får räcka så. Killarna har en match framför sig och jag vill att de ska kunna fokusera på den.

Det är för Davis Cup-laget och för svensk tennis i stort djupt beklagligt att en så lojal lagspelare som Robert Lindstedt kommit till en punkt då förbundets agerande är en starkt bidragande anledning till att han känner som han gör.

Efter debuten mot Argentina 2007 – då han fick hoppa in i den sista och för landskampen betydelselösa singeln mot Juan Martin del Potro – har Lindstedt spelat ytterligare 19 DC-matcher.

Han har 14-5 i matchfacit i dubbel och gjorde sitt senaste och alltså förmodligen sista framträdande då Sverige tidigare i år förlorade kvalmatchen borta mot Colombia.

Om du får välja bara ett minne från alla år i laget, vilket blir det?
Åh, det är svårt att plocka ett minne och jag skulle vilja gå på en känsla istället. Den är från mina första år i laget, säger han och berättar med glädje i rösten:

-Det var Simon (Aspelin, min anmärkning), ”Tompa” (Thomas Johansson), ”Bjösse” (Jonas Björkman), Robin (Söderling) och jag. Mats (Wilander) och ”Jocke” (Joakim Nyström) ledde laget. Den sammanhållning vi hade och den fantastiska stämning som var gör den tiden till den kanske roligaste och mest underbara jag fått uppleva i min tennis.

-Alla gick verkligen in för Davis Cup. Det var en ära att få slåss för Sverige tillsammans med de där gubbarna, säger Lindstedt som just nu laddar för sin 59:e (!) Grand Slam-turnering.

Debuten skedde i Wimbledon för femton år sedan. Han har tagit en Grand Slam-titel (Australian Open 2014 i par med Lukasz Kubot) och varit uppe i tre raka Wimbledonfinaler (2010-12) tillsammans med Horia Tecau.

Semifinalen 2015 ihop med Dominic Inglot är Lindstedts hittills bästa resultat på Flushing Meadows i New York där han i år har österrikaren Philipp Oswald vid sin sida – för första gången.

-Vi har varit kompisar länge och har tidigare snackat om att spela tillsammans. Det är tack vare hans rankning vi kan göra det här, säger ”Robban”, 73:a på rankningen där 33-årige Oswald är 44.

-Han har haft en otroligt bra period i sommar. Han servar väldigt bra och är en powerhitter så det borde fungera riktigt bra.

Turneringen blir Lindstedts 22:e i år, det inkluderat tre Challengers.
Vet du hur många partners du haft på de tidigare 21?
-Nej, inte en aning. Tolv kanske.

Lindstedt prickar rätt och förklarar de många partnerbytena:
-Det blir sådär. Någon droppar på rankningen och man går inte längre in, någon blir skadad och är borta ett tag och man testar med olika spelare. Det där är normalt, säger ”Robban” som på grund av skada inte kunde tävla från mitten på februari till mitten på april.

Inför US Open tog han ihop med Jonny O´Mara titeln på hardcourt i Vancouver. Det var en Challenger och fortfarande väntar Lindstedt på årets första fullträff på ATP-touren.

Där har han tagit 22 titlar och minst en varje säsong sedan premiärsegern 2007 i Mumbai i par med Jarkko Nieminen.

Sviten är mycket imponerande.

-Men den tar väl slut nu, säger Lindstedt och skrattar.

Han är en färgstark profil. Uppriktig och lika snabb i repliken som i reaktionerna vid nät.
Och så är han en lagspelare ut i fingerspetsarna.

Okej, det har inte alltid märkts i början på en DC-vecka då han ibland varit en energitjuv.
Bollar, underlag, arenan, arrangör, transporter, hotellet – ”Robban” har åtminstone första dagen visat en oerhört stor skicklighet i att hitta fel på det mesta.

Även om det ibland skapat lite irritation i truppen vet de andra spelarna att allt är av snabbt övergående natur och att deras lagkompis därefter sprider mer energi än de flesta.

Men nu är det förmodligen över.
Det blir tomt utan ”Robban” Lindstedt i laget.
Lika säkert är att han kommer känna en saknad efter turneringen som han under alla år satt så stort värde på.

Förstå att det är med blandade känslor som han nu tackar nej.