På plats 169 såg han inför veckans turnering inte ryggen på brorsan – som är 112:a – men med en seger i söndagens final skulle avståndet mellan dem krympa rejält.

Titeln i Bordeaux ger 110 poäng och vid seger mot förstaseedade hemmafavoriten Lucas Pouille hamnar Mikael runt 130 på listan.

Dit nådde två år äldre Elias redan säsongen 2015 då han också tog sin första titel på Challenger-touren.
Då hade Elias nyss fyllt 19 år. Efter titeln i Caltanissetta har han spelat hem ytterligare fem Challenger-titlar, de två senaste i slutet av förra säsongen.

Hans resa visar hur svårt det är att ta det där sista och avgörande steget som leder in på ATP-touren. Tänk, redan för fyra år sedan var Elias bara knappt 30 platser ifrån det där 100-strecket som han varit så nära (105 som bäst) men ännu inte passerat.

Det är förstås ingen tillfällighet utan resultatet av spelarna på topp-100 har något som de utanför saknar.

Mikael Ymer har alltid ansetts lite mer talangfull än Elias, åtminstone när vi med talang avser känsla i handlederna och naturlig spelförståelse. Mer stereotype Elias är en grovjobbare som under de senaste åren kommit till ännu större insikt än tidigare om vad som krävs för att lyckas. I mina ögon har Elias mognat mycket.

Vi ska komma ihåg att bröderna Ymer har haft en både tacksam och otacksam sits.
Tacksam därför att de som största svenskhopp på herrsidan fått en uppbackning som inga andra svenska spelare på deras nivå fått tidigare.
Otacksam därför att förväntningarna som ställts på dem varit på en nivå som faktiskt kan beskrivas som orimlig.

Förväntningarna har grundats på rena förhoppningar och på drömmen om att svensk herrtennis åter ska få en stjärna.
Det är klart att sådant sätter press på unga talanger och det ligger också nära till hands att de själva tror att resan mot ATP-touren ska gå snabbare och vara bekvämare än vad som är fallet för i stort sett samtliga spelare som når dit.

Mikael hade fyllt 20 år då han i början av året tog sin första Challengertitel. Han har på säsongens fyra första månader klättrat från 255 till 169 och efter den framgångsrika veckan i Bordeaux blir det alltså fortsatt avancemang.

Det han uträttat på banan i år är imponerande och förtjänar lovord. Samtidigt är det viktigt att sätta hans framgångar i ett större sammanhang. Inte minst för Mikaels egen skull tror jag det är bra om han nu inte höjs till skyarna för framgångarna på Challengertouren.

I vilket fall som helst kan det vara värt att ha i åtanke att Elias Ymer fyra år efter sin första Challengertitel fortfarande kämpar för att ta sig förbi det där magiska 100-strecket.

Mikael Ymer körde i dagens semifinal över 187-rankade slovaken Filip Horansky (6-1, 6-0) och ställs i finalen alltså mot Lucas Pouille.

Den 25-årige fransmannen har varit helt under isen under de senaste månaderna. Det är just därför han växlat ner från ATP- till Challengertouren där han hoppas få tillbaka självförtroende och spelglädje.

Just hans inställning har varit ett av Poullies största problem i karriären. I mars förra året var han världstia.
”Efter det visade jag inte rätt attityd, har fransmannen sagt i en intervju med Le Figaro.

Han inledde årets säsong med att gå till semifinal i Australian Open. Om det var överkörningen från Novak Djokovic – som släppte bara fyra game – eller något annat som åter fick luften att gå ur den allroundkunnige fransmannen är oklart men ur gick den.

Efter fem raka förluster på ATP-touren valde nu 32-rankade Poullie att spela en Challenger för första gången på drygt tre år.
Han har tappat set i tre av sina fyra matcher fram till finalen där han kan ta karriärens första titel på denna nivå.

Sista hindret är en ung het svensk som inte sällan är inblandad i tresetare och som gett ett otal exempel på hur han med sin spelintelligens lyckats vända – ibland stora – underlägen.

I Bordeaux har Mikael Ymer inte tappat set inför mötet med Pouille, hemmafavoriten som sett till rankning kan bli Sverigetvåans största skalp i karriären.