Släpp prestigen och revirpinkandet! Mer samarbete krävs i svensk tennis

Det snackas mycket om vikten av samarbete i svensk tennis.
Men man lever inte riktigt som man lär.
Det är hög tid att göra det om Sverige åter ska bli att räkna med på de internationella scenerna.
Alltså:
•Släpp prestigen.
•Sluta med revirpinkandet.
•Samarbeta.

I en tid då svensk tennis befinner sig i en av sina svagaste perioder i historien krävs en gemensam och stor kraftsamling.

Men den finns inte där. Jo, möjligen på agendan men där har den i praktiken samma betydelse som brutna politikerlöften – ingen som helst.

Varför denna avundsjuka mellan olika aktörer?
Varför förminska andras resultat, insatser och satsningar?
Varför vända ryggen när det går att sträcka ut en hand?

Sorry svensk tennis men det där håller inte längre. Åtminstone inte om ni åter ska bli att räkna med.
Det är målet för alla inblandade parter. Men möjligheten att nå dit ökar först när klyftor överbryggas och då särintressen inte står i främsta rummet för sakens egen skull.

Är jag kanske så svävande i kritiken att den kan viftas bort som obefogat gnäll från en som står utanför och som helt missuppfattat hur det verkligen ser ut i den blågula tennisfamiljen?
Med all säkerhet finns det säkert ett antal personer – kanske till och med många – som anser det.

Därför några få av de oerhört många exempel jag fått från personer med olika roller i svensk tennis. Det handlar om tränare, klubbledare, förbundsledamöter, spelare, föräldrar, styrelseledamöter i regionerna, sponsorer och andra personer som på ett eller annat sätt är involverade i verksamheten.

•”Förbundet väljer alltid ut sina kompisar som coacher på landslagsresor”.

•”Klubbtränaren i XX sa att vår son borde flytta dit direkt eftersom hans nuvarande tränare och hela den klubben är värdelös”.

•”Den där regionen gynnar bara en storklubb och struntar i alla andra. Vi är däremot rättvisa mot alla klubbar”.

”Jag ville ha privatträning med XX i några dagar men klubben hindrade mig eftersom XX är i en annan klubb”.

•Privata akademier är inte en del av svensk tennis och ska inte bjudas in till tränarutbildningar, seminarium och liknande.

•”Storklubbarna tar lovande spelare i 15-årsåldern och låtsas att de utbildat dem. Vi småklubbar får aldrig cred”.

•”Vi har blivit tillsagda att på sociala medier inte gilla eller kommentera inlägg som uppmärksammar att spelare i andra klubbar gjort bra resultat”.

•”Vi ville ha ett läger på XX men fick inte eftersom det skulle kunna ge XX PR.

•Vi erbjöd vår dotters klubbkompis att samåka med oss till en tävling. Den andra tjejens tränare sa nej och motiverade med att tjejerna kunde mötas i tävlingen och därför inte borde umgås förrän efter den”.

Och så vidare.
Det finns bättre exempel än så men eftersom de skulle röja källan hamnar de på pränt först den dag källan gett klartecken.

Och nej, exemplen ovan är knappast av arten att någon sätter kaffet i vrångstrupen. Men de visar ändå på att klimatet kan bli bättre.

Säkert finns det i många – kanske alla – andra idrotter motsvarande exempel på avundsjuka och prestige. Men det hjälper ju inte tennisen om det ser ut så också i fotboll, pingis, hockey, simning – tennisen kan enbart ansvara för miljön i de egna leden.

Det finns självklart också ett antal exempel på samarbeten i svensk tennis. Precis som det finns exempel på noll prestige, avundsjuka och revirpinkande.

Varför då inte istället lyfta fram dessa goda exempel?
Därför att jag tror det är lättare att lösa problem om man fokuserar på just dessa och inte på det som är som det borde vara.

Men det tycks finnas en rädsla i att tala om problem, ja till och med själva ordet anses tydligen vara så starkt att många föredrar att istället tala om utmaningar.

Nej, svensk tennis ska inte bli som en sekt där alla kliar varandra på ryggen.

Varför har det då blivit så här i svensk tennis?
Har det kanske alltid varit så här?

Att det funnits avundsjuka och prestige även tidigare råder ingen tvekan om. Min känsla är att klimatet är sämre jämfört med åren då Sverige utvecklades till en stormakt i sporten.

Det är i själva verket inte anmärkningsvärt. Man brukar ju säga att idrotten är samhällets spegel.
Sett från den utgångspunkten skulle det vara märkligt om det i ett samhälle som i högre grad än tidigare präglas av individualism och egoism fanns en idrott som per automatik gick i motsatt riktning.

Däremot går det att kämpa mot de yttre krafter som riskerar att försämra klimatet i den egna sfären.

Det är lovvärt med organiserade träffar som syftar till ökat samarbete men ger ju resultat enbart om de medverkande verkligen vill samarbete och inte är där enbart för syns skull.

I slutänden kokar allt ner på individnivå. Om en person i ledande ställning i en organisation sätter sig på tvären få han eller hon det att framstå som om hela organisationen väljer att köra sitt eget race.

Ett bredare och djupare samarbete är nödvändigt om svensk tennis ska ta sig ur den nuvarande svackan och om Sverige ska bli större än en liten prick på den internationella tenniskartan.

Med samarbete avses inte att förbund, regioner, klubbar, akademier och privata team ska bli som en sekt där alla kliar varandra på ryggen och alltid applåderar andras förslag. Olika åsikter och starka viljor ger ofta framgångsrika samarbeten – OM det är högt i tak och det finns en ömsesidig respekt.

Inte heller avses att konkurrensen ska försvinna.
En klubbs strävan att ta guld i Elitserien eller bästa klubb i Salk Open blir ju inte mindre av att man i andra sammanhang samarbetar med parter som periodvis är konkurrenter.

Egentligen krävs det bara en sak för att få igång ett brett, djupt och fruktbart samarbete:
Att de olika aktörerna har svensk tennis bästa för ögonen.
Det är lätt att säga att man har det.

Men förefaller också vara lätt att ”glömma” i situationer då svensk tennis bästa inte går hand i hand med egenintressen.

Skrivet av: Redaktionen - 2019 03 26

Arnesen

Jonas Arnesen, 64 år.
Två gånger utsedd till Sveriges främste tennisjournalist. Har följt svensk och internationell tennis i snart 40 år. Skrev 2005 tillsammans med världstvåan Magnus Norman och frilansjournalisten Patrik Cederlund boken Tennis off the record.