Det väckte stor uppmärksamhet då det franska mediekonglomeratet två år i förtid bröt avtalet med SO. Men inte bara tennisturneringen drabbades. Lagardére avvecklade samtliga sina affärer i Sverige och vände den svenska marknaden ryggen.

Eftersom en ny aktör skulle ta över arrangörskapet av den 50-årsjubilerande turneringen avkrävdes Lagardére en ekonomisk redovisning av 2017 års upplaga.

De röda siffrorna kom som en chock för ägarna Salk, KLTK och Stockholms tennisförbund.
Minus drygt tre miljoner kronor.
Men det kan i själva verket handla om ytterligare runt en miljon kronor som inte syns i redovisningen eftersom Lagardére hade möjlighet att placera till exempel en del av summan startpengar i Stockholm Open på Båstad-turneringens utgiftskonto.

Hur stor förlust turneringen gjorde de föregående sju åren är okänt och det är föga troligt att vi kommer få ett svar på det.

Att Lagardére efter mångåriga förluster valde att bryta avtalet med SO förvånar inte.
Även om fransmännen inte väntade sig en omedelbar vinst då de 2010 tog över driften kalkylerade de med att investeringen efter några år skulle vara lönsam eller i alla fall ha förutsättningar att bli det. När det inte kom några sådana tecken tackade Lagardére för sig.

Desto mer anmärkningsvärt är att ägartrion blev tagen på sängen av att SO hade ekonomiska problem.
Om Salk, KLTK och Stockholms tennisförbund känner sig förda bakom ljuset av Lagardére har de i mångt och mycket sig själva att skylla.

Under åren har ägarna nämligen inte avkrävt arrangören Lagardére detaljerade ekonomiska redogörelser utan nöjt sig med mer svepande formuleringar som varit betydligt positivare än det i själva verket funnits grund för.

Fram till avhoppet tidigare i år hade Lagardére svarat för driften av turneringen sedan 2010. Premiärupplagan med Roger Federer blev en medial och publik succé. Men trots att startpengarna till historiens bäste spelare skrevs av på två år blev det alltså inte en så ekonomiskt lönsam affär som Lagardére hade trott.

Ändå fortsatte arrangören under de följande åren att satsa stora summor startpengar i syfte att locka några av sportens hetaste namn. Det visar att Lagardére hade ambition att skapa ett högattraktivt evenemang i Kungliga hallen trots att sponsors- och biljettintäkterna inte räckte för att uppväga kostnaderna.

Med sin satsning hade Lagardére inte bara SO:s bästa för ögonen. Den var en av flera beståndsdelar i företagets strategiska plan att etablera sig på den svenska marknaden och för att bli en maktfaktor där gällde det för fransmännen att visa upp så många lyckade affärer som möjligt. Samt att få mindre bra och i vissa fall rent dåliga affärer att framstå som långt bättre än vad som var fallet.

Att Stockholm Opens totala förlust under perioden med Lagardére som arrangör är okänd har styrelsen i Stockholm Open AB (SOAB) anledning att vara tacksam för. Annars skulle det ha väckt ännu större frågetecken än nu om varför ägarna inte har reagerat.

Styrelsens enda ekonomiska intresse förefaller ha varit att arrangören följer avtalspunkten som innebär att de tre ägarna årligen ska få 1.5 miljoner kronor (hamnar i slutänden på runt 1.3 miljoner kronor eftersom det finns en kostnad för administration och drift).

Hur turneringens ekonomi såg ut har av allt att döma varit av underordnat intresse för styrelsen där de tre ledamöterna representerar de tre ägarna.

Då 2017 års jätteförlust blev känd insåg alla inblandade att något måste göras.

För att stärka ägarnas inflytande över turneringen och för att säkerställa styrelsens insyn anställdes Jamie Perry i slutet av juli i år som VD i SOAB.
Perry har en oerhört gedigen bakgrund inom evenemangsbranschen. Han har arbetat med kommersiella rättigheter i tjugo år varav de tolv senaste på Live Nation som sedan början på 2000-talet arrangerar Melodifestivalen.

Arbetet med att hitta en arrangör till 2020 är nu inne i sitt slutskede. Det fanns från start fem intressenter varav två föll bort i ett relativt tidigt skede. Bland de tre kvarvarande fanns bolaget Game Set Events som svarade för driften av den 50:e upplagan som avgjordes i oktober och som nyligen röstades fram av spelarna som 2018 års bästa turnering i 250-kategorin.

Simon Aspelin, Henrik Stenmo och Jonas Elmblad står bakom bolaget vars avtal sträcker sig över nästa års upplaga. Precis som i år har Game Set Events då ekonomisk uppbackning av Lagardére, detta eftersom fransmännen köpte sig ur avtalet som gällde t o m 2019 års turnering.

Årets SO bjöd på en för tennisentusiasterna rolig vecka med segraren Stefanos Tsitsipas och några fler heta framtidsnamn som största glädjeämnen. Redan från onsdagen var läktarna i Kungliga hallen välfyllda och som alltid – nåja, nästan då – var det en härlig stämning runt den klassiska centercourten.

Sett ur det perspektivet tycks de två svenska ATP-turneringarna inte vara så beroende av hemmaspelare som många av oss trott. Inte sedan Robin Söderlings sista SO för åtta år sedan har det funnits ett hemmahopp värt namnet. Ändå är SO en fest – för de redan frälsta.

Men visst fanns det ändå anledning att förvänta sig ett av sportens allra största namn i startfältet i en turnering som firade 50 och där arrangören hade för avsikt att göra något alldeles extra av jubileumsupplagan.

Ur ekonomiskt perspektiv var det förmodligen klokt av Aspelin & Co att ha betydligt lägre startpengar än vad SO haft i flera av de närmast föregående upplagorna. Kombinationen av lägre startpengar och den ekonomiska uppbackningen från Lagardére innebär att årets upplaga gjorde en vinst på uppskattningsvis runt en miljon kronor.
Det stärker Game Set Events ekonomi men ökar inte bolagets möjligheter att få arrangörskapet från 2020.

Ägarna har ambition att göra turneringen till något större. Sporten ska fortfarande stå i fokus men samtidigt ska SO utvecklas till ett evenemang som attraherar långt utanför tennisfamiljen.

Den av de tre kandidaterna som bedöms ha störst möjlighet att skapa ett sådant evenemang – där finns arrangören från 2020.
Ett besked om SO-ägarnas val väntas inom de närmaste veckorna.