Svensk tennis har mycket att vinna med WTA-turnering på hemmaplan

Det finns två ATP-turneringar i Sverige. Det saknas en WTA-turnering.
Det finns en svensk Challenger. Det saknas en motsvarande turnering på damsidan.
Tillfälligheter?
Nej!
Det handlar om ekonomi. Men i grund och botten handlar det främst om värderingar – såväl svensk tennis som den så kallade marknadens värderingar.

Dessa två hänger ihop.
Sättet på vilket svensk tennis säljer in sina produkter till näringslivet är naturligtvis mycket betydelsefullt när företagen väljer vad de ska sponsra.
Vad är hetast? Och varför just det?

Alltför många i och runt svensk tennis sätter likhetstecken mellan den och herrtennis.
Kanske görs det av gammal vana. Oavsett orsak har det sedan länge varit dags att sluta med det.
Nedläggningen av WTA-turneringen i Båstad och reaktionerna efteråt väcker frågetecken för intresset av att ha en stor damturnering på svensk mark.

Inga räddningsaktioner gjordes. Åtminstone ingen som gav resultat. Efteråt beklagades visserligen nedläggningen men det blev ändå inte det ramaskri som sannolikt följt om någon av ATP-turneringarna Swedish Open eller Stockholm Open sålts till en utländsk arrangör.

Som att Båstad bytte från oxfilé till kok korv.

Det blev en damturnering i somras i Båstad. En ITF-turnering på 25 000-dollarnivå.
Bra i sig eftersom ITF-turneringarna är mycket betydelsefulla. Men de är också främst en intern angelägenhet i tennisfamiljen.

För media och tennispublik var det som att Båstad bytte från oxfilé till kokt korv.

WTA och ATP-turneringar har förstås ett helt annat genomslag och i synnerhet då hemmatävlingarna. Genom publiciteten turneringarna får marknadsförs sporten på ett sätt som är viktigt – kanske till och med nödvändigt – för att tennisintresset i Sverige inte ska minska mer än vad som skett efter glansåren.
Då var tennisen het i slott och i koja. I storstäder och i småorter.
Riktigt så blir det kanske inte igen. Eller?

Kanske är en fixstjärna bland damerna bästa möjligheten att få temperaturen att stiga. Sverigeettan Rebecca Peterson & Co har till skillnad från herrspelarna inget belastande ok att bära i form av jämförelser med en rad forna Grand Slam-segrare.

Nedläggningen av WTA-turneringen i Båstad innebär att Sveriges två bästa singelspelare – Peterson och Johanna Larsson – inte längre kan spela på hemmaplan. Ändå är de Sveriges två enda singelspelare som inte bara är kvalificerade att vara med på den nivån utan också har kapacitet att gå mycket långt.

Larsson har tagit en titel och varit uppe i ytterligare två finaler i Båstad. En av finalförlusterna kom 2013 inför fullsatta läktare mot megastjärnan Serena Williams. Amerikanskans närvaro i Båstad fick stor uppmärksamhet även internationellt och ingen kunde väl då ens föreställa sig att turneringen fyra år senare skulle gå i graven.
Det skedde då det franska mediekonglomeratet Lagadére tog sin hand från turneringen. Lagardére var inte heller intresserat av en fortsättning med ATP-turneringarna Swedish Open och Stockholm Open.
Dessa är ändå kvar.
Det är viktigt för svensk tennis.
Lika angeläget är att Sverige återtar en plats på WTA-kartan.

Men tänk en svensk WTA-turnering inomhus på hösten med Peterson, Larsson och en utländsk stjärna som största dragplåster – wow.

Turneringen i Båstad låg – precis som ATP-turneringen gör – dåligt i kalandern. Direkt efter att Wimbledon avslutat den korta grässäsongen och inför den amerikanska hardcourtsäsongen.

Men tänk en svensk WTA-turnering inomhus på hösten med Peterson, Larsson och en utländsk stjärna som största dragplåster – wow.

Hur ska det kunna bli verklighet?
2018 borde väl annars frågan vara: varför ska inte det kunna bli verklighet?

Under en lång följd av år gick det på ett sätt att förstå varför många satte likhetstecken mellan svensk tennis och herrtennis. Herrarna dominerade världstennisen medan damerna inte var i närheten av liknande succé. Därför går det också att förstå varför damernas framgångar då beskrevs som ett lyft för svensk damtennis istället för som ett lyft för svensk tennis.
Men det var då det.

Sedan sju är rollerna ombytta. Ja, inte så att Sofia Arvidsson, Johanna Larsson och Rebecca Peterson dominerat världstennisen men det är den trion som bäst försvarat de blågula färgerna i singel. Arvidsson tog under den perioden en WTA-titel (Memphis 2012) och hade fram till 2014 en plats runt 50-strecket på rankningen. Det hade hon haft även de åtta föregående säsongerna.

Larsson, 30 år, har sedan 2011 tagit två WTA-titlar, varit uppe i ytterligare två finaler och legat runt topp-50. Som bäst 45 och nu 69.

Sju år yngre Peterson började förra säsongen att låta höra tala om sig i större sammanhang och har i år visat att hon med tiden kan utmana Arvidsson och Åsa Svensson om platsen som bäst rankade svenska genom tiderna bakom Catarina Lindqvist. Den tvåfaldiga Grand Slam-semifinalisten var världstia, Svensson nådde 28:e plats och Arvidsson 29:e.
Peterson är i dag Sverigeetta och ligger 54:a på världsrankningen.

Jämför detta med de svenska herrarnas singelfacit efter det att Robin Söderling i Båstad 2011 tog sin sista titel och därefter tvingades sluta på grund av sjukdom:
Noll ATP-titlar. Ingen spelare på topp 100.

Är det ändå någon som skulle komma på tanken att skriva till exempel:
”Elias Ymers framgång är ett lyft för svensk herrtennis”
Knappast. Likhetstecknet mellan svensk tennis och herrtennis är svårt att radera.
Det vet jag av egen erfarenhet. Har under åren vid flera tillfällen beskrivit svenska damframgångar som framgångar för just svensk damtennis.
Kommer aldrig att göra det igen.

Hoppas däremot att inom en relativt snar framtid få anledning att skriva:
”Den nya WTA-turneringen i Sverige blir ett lyft – för svensk tennis!”

Skrivet av: Redaktionen - 2018 10 07

Arnesen

Jonas Arnesen, 64 år.
Två gånger utsedd till Sveriges främste tennisjournalist. Har följt svensk och internationell tennis i snart 40 år. Skrev 2005 tillsammans med världstvåan Magnus Norman och frilansjournalisten Patrik Cederlund boken Tennis off the record.