Tennisen blir en vinnare på alla plan med domare i juniorturneringarna

Med ryggen mot motståndaren och med en så diskret gest att ingen ser den tycker den unge killen att han markerat att bollen som tog på linjen var ute.
Några poäng senare anser han sig ha vunnit gamet.
Motståndaren protesterar och säger att det står 40-40.
På läktarna blandar sig spelarnas föräldrar i diskussionen.
Visst känns scenariot igen.
Och vi kommer tyvärr att få se det otaliga gånger i framtiden – och det helt i onödan.
Alltså: tillsätt domare i juniorturneringarna.

Under rubriken ” Utbrett fuskande i många matcher” tar forne världstian Magnus Gustafsson upp ämnet i en krönika i senaste numret av Svenska Tennismagasinet.

Gustafssons skarpa och välformulerade text fokuserar på fusket som han upplevt på Tennis Europe-tävlingar. ”Gusten” ger ett antal exempel på fusket och har vid upprepade tillfällen sökt ansvariga på Tennis Europe för att få deras syn på saken – utan att få svar.

Det är naturligtvis högintressant att få veta hur de ansvariga på denna stora juniortour värderar etik och moral och vilka åtgärder som görs för att beivra fusk. Mer om det i en framtida krönika. Här och nu sätts ljuset på varför stora svenska juniortävlingar spelas utan domare.

”Gusten” skriver:
”Att ha betalda domare tror jag inte skulle fungera, för det blir alldeles för dyrt och är dessutom svårt att organisera. Men att deltagarna får döma vid förlust menar jag är det enklaste sättet att lösa problemet”.

Exakt så.
Varför har då tennisen skapat problem som inte fanns förr? Jag blir svaret skyldig.

Spelade själv Skol-SM (nuvarande Salk Open) och JSM på -60-talet då domarfrågan löstes på ett smidigt sätt. Den som förlorat satte sig i domarstolen i en efterföljande match.

”Det var då det. Tiderna förändras och så kan man inte göra i dag” – se där en av förklaringarna som ofta förs fram till varför turneringar inte använder samma system som då.

Och ja, sant är att tiderna förändras och att mycket av det som fungerade bra förr i tiden är svårt att tillämpa i dag.

Att låta en förlorande spelare sätta sig i domarstolen är lika enkelt 2019 som det var 1966.
Eller kanske rättare: det borde vara lika enkelt. Genom att skriva typ så här på anmälningsblanketten:
”Det åligger spelare i denna turnering att efter förlust döma minst en match”.

Så skulle den saken vara ur världen.
Men nej, tennisen väljer att istället bädda för problem och tjafs mellan spelare, föräldrar, tränare och tävlingsledningar.

En av de märkligare förklaringar jag hört är:
”Det skulle vara att strö salt i såren om en spelare som förlorat tvingas att döma”.

Jisses! Att döma en tennismatch skulle alltså vara ett straff.
Undrar vad Lars Graff, Mohamed Lahyani, Louise Engzell och andra proffsdomare tycker om den beskrivningen av deras yrke.

”Jag dömde mycket under junioråren och det var väldigt lärorikt”, sa dubbelspecialisten Robert Lindstedt då vi i dag snackade om den i flera avseenden förändrade miljön i svensk juniortennis.

Att döma tennis är utvecklande och borde ingå i unga talangers utbildning. För grundutbildningen krävs inga kurser. Det är bara att sätta sig i stolen, ropa ute när man anser att bollen är ute och hålla reda på räkningen.

Den som menar att unga svenska tennistalanger inte är mogna den uppgiften har skrämmande låg tilltro till barn och ungdomars förmåga att klara ett så relativt enkelt uppdrag.

Med enkelt avses inte att den som dömer ska förväntas göra en felfri insats.
Att en domare inte alltid gör rätt bedömning – tog bollen på utsidan av linjen eller var den en millimeter ute ? – ligger i sakens natur.

Det kan bli bråk även under matcher med domare. Men ju fler som själva dömer desto mer ökar acceptansen för det som uppfattas vara ett feldomslut.
Nästa gång kan det ju vara du själv som sitter där i stolen och får ilskna blickar eller skäll av en spelare. Med tiden skulle förståelsen för misstag bli större.

Desto svårare är det då att acceptera ett motståndaren vid 5-5 och 40 lika dömer ut en boll som man själv menar tagit på linjen.

Jag har sett ett antal matcher som spårat ur i sådana lägen. Spelarna tjafsar. Föräldrar och tränare tjafsar. ”Ditt barn fuskar”.

Och jo. En del barn och ungdomar fuskar. Flertalet felaktiga domslut beror säkert på att spelaren misstagit sig på var bollen slog ned. Men det finns också spelare som inte drar sig för att då och då tjuva en poäng i viktiga lägen.

Att det förr eller senare leder till att spelaren får dåligt rykte kvittar för honom eller henne – det enda som räknas för dem är att vinna.

Konsekvensen blir att det resultatmässigt lönar sig att fuska och att den som hellre dömer till motståndarens än sin egen fördel förlorar.

Läs nu inte in i detta en åsikt om att fusket i svensk juniortennis skulle vara utbrett. Så är sannolikt inte fallet. Men att det ändå förekommer och på ett enkelt sätt kan stoppas är i sig tillräckliga skäl för att göra det.

Lägg därtill att barnen och ungdomarna får en värdefull utbildning som ökar deras kunskap om sporten.
Allt på pluskontot alltså.

Eller?
För vad händer om föräldrar och/eller coacher skäller ut en liten parvel som sitter i domarstolen?

Jo, då ska tävlingsledningen gripa in genom att avlägsna personen ifråga från anläggningen.
Den förälder/tränare som inte lär sig en läxa redan första gången får finna sig i att bli utkastad till dess han eller hon förstår att uppträda på ett sätt som det anstår en förälder/tränare.

Låter det förenklat?
Kanske det.
Men varför göra det svårare för sig än vad man behöver?

Skrivet av: Redaktionen - 2019 04 09

Arnesen

Jonas Arnesen, 64 år.
Två gånger utsedd till Sveriges främste tennisjournalist. Har följt svensk och internationell tennis i snart 40 år. Skrev 2005 tillsammans med världstvåan Magnus Norman och frilansjournalisten Patrik Cederlund boken Tennis off the record.